Tredagars vandring med barn

Maj månad började närma sig sitt slut. Jag hade suttit still med mina målningar alldeles för mycket de sista veckorna. En serie med sommarakvareller till en kommande utställning och sagobilderna till nästa Sara-bok hade upptagit nästan hela min närvaro som jag inte ägnade åt barnen. Jag bar som vanligt på en molande värk i ryggen, och jag hade under dessa veckor samlat på mig en enorm mängd energi som behövde aktiveras och komma ut. Trött av barnens ständiga bråkande och skrikande. Tyngd av det aldrig sinande arbetet med hemmet. Stressad av det eviga flödet av telefonsamtal, nyheter, reklam, föräldrasamtal, läkarbesök och andra tider att passa. Som väntat kom också symptomen på denna obalans, som jag så väl känner igen vid det här laget. Jag blir grinig, rastlös och ångesten börjar krypa på mig. Både kropp och själ skriker. Jag måste ut! Något måste hända! Efter några uppochnervända åskmolnsdagar tar jag upp problemet med Manuel. Efter en kort stunds dividerande bestämmer vi oss för att ge oss ut några dagar och vandra en etapp av Bohusleden. Vildmarken är nästan det enda som passar för våra vilda barn och för oss folkskygga, naturdyrkande föräldrar. Men vi fick vänta tills på fredag när Wilma kommit hem ifrån skolan, så att vi inte behövde ta ledigt. Manuel älskar att förbereda sig och packa. Planera i detalj hur mycket proviant som kommer att gå åt. Minimera bagaget genom att såga av tandborstar, fylla små filmburkar med kryddor, tvål, tandkräm och socker. Märka upp och organisera. Bryta av spagetti i lagom längder för en matlåda. Måtta upp mjöl, havregryn och linser. Paketera kläder och handdukar i plastpåsar\par och noggrant välja ut fiskedrag och jiggar till sitt teleskopspö. Studera kartor och märka ut vandringsväg, vindskydd och fiskesjöar. Dagarna tre ägnade han åt detta, och jag tog på mig att inhandla det som saknades, samt en väl tilltagen dos med mutor i form av kexchoklad och kakor åt barnen. För en sak vet vi; och det är att det lönar sig att avsätta en del plats i packningen för dessa nödvändigheter! Många chokladpauser behövs för att få en sexåring och en fyraåring att gå åt det håll som vi vill.

Så kom fredagen, den första i juni. Wilma kom hem från skolan kl. kvart över tolv, och då var det lagom att få i sig lite pasta innan vi kom iväg. Med bilen tog vi oss till Björkdalen i Svartedalen där Manuels syster Tanja bor med sin familj. Det kändes tryggt att ställa bilen där, när man ska vara borta några dagar. Så lyckades vi få på oss våra välfyllda vandringsryggsäckar. Tanja skrattade. Hon tyckte att ryggsäcken var större än jag. Efter lite småprat gick vi ner mot Grandalen och vek av den stora grusvägen och in på Bohusleden. Det började med branta uppförsbackar i skogens terräng. Vi fick upp både värme och flås med en gång, till min stora glädje. Jag behövde ju röra på mig. Barnen var också nöjda, med sitt ständiga överflöd av energi. Manuel är van. Han brukar ju vara ute i skog och mark och fiska.

Jag andas djupt in den fuktiga doften av granbarr och mossa, kåda och drypande myr. Mina ögon låter mig betrakta mossiga gärdesgårdar och stenar från urminnes tider. Många av dom så fantasieggande att man tycker sig se förstenade eller slumrande troll under mossan. Tiden ligger still. Mjukt och bekvämt inbäddad under lövverk och gran har den vilat där i evigheter, och följt solens och månens gång. Som djupa, sömniga andetag. Både barn och vuxna får tillfälle att aktivt vila sig från vardagens virrvarr och virvlar av den tid vi är vana vid. Den tid som ständigt tycks jaga oss och får oss att känna oss otillräckliga.

Vi tar en välbehövlig fikapaus i närheten av abborrtjärn. Barnen mumsar förnöjt i sig chokladkakor, och det är de värda, för de har varit jätteduktiga. Vi fortsätter vandringen förbi abborrtjärn. En liten rund pöl som ligger utslängd mitt i myren. Vi är tacksamma att vi varit förnuftiga och tagit gummistövlar på allihop. Vandringskängorna hade inte fixat alla gånger vi trampat ner oss ordentligt i leran. Barnen balanserar förtjust över otaliga spångar och studsar tjutande från sten till rot till sten igen.
Vi kommer till ruinen av en gammal husgrund och bredvid den en gammal gräsbevuxen jordkällare. Barnen kikar spända in i den gamla jordkällaren. Bor det någon här? Det kanske finns spöken? Bäst att mamma eller pappa följer med och håller handen! Det är klart att man börjar fundera. Hur gammalt är det här egentligen? Vad är det för människor som har levt här? Här måste ju ha varit ett enormt rikt och välmående område innan försurningen tog död på det naturliga fiskbeståndet. Vi går en bit till, och når den lilla sjön Tvängen. Där finns ett fint och välhållet vindskydd med en bra eldplats med en fantastisk utsikt över sjön. Barnen har börjat tröttna på att vandra, så vi bestämmer oss för att stanna här över natten.

Manuel börjar med att göra upp en eld. Jag går ner till sjön och hämtar vatten, så att vi kan koka soppa på stormköket. Vi passar också på att koka upp vatten att fylla våra drickaflaskor med. Vattnet smakar dy. Efter maten fortsätter barnen att utforska den nya, spännande miljön. Roade av att man kan klättra upp på taket på vårat tillfälliga hem uppfinner de nya, intensiva lekar hela eftermiddagen och kvällen. Manuel testar fisket i sjön, som tyvärr verkar vara helt utan liv. Det blir ingen fisk att grilla första kvällen. Själv breder jag ut liggunderlägg och sovsäck i vindskyddet och vilar middag en stund. Det finns inget mer välgörande än att sova middag i naturen!

Framåt kvällen bakar vi bröd över elden och kokar gröt på stormköket. Trötta och mätta lägger vi ut alla liggunderläggen och sovsäckar tätt intill varandra i vindskyddet. Röken från elden blåser in på oss, men efter en stund slocknar även den, och vinden lugnar ner sig.
Det är kallt. Trots fleecetröjan. Det gäller att stoppa in alla kroppsdelar långt ner i sovsäcken och knyta igen. Även huvudet. Jag sover oroligt och drömmer oroliga drömmar. Försöker vända mig på sidan i den trånga mumiesovsäcken. Kallt om huvudet! Ner i värmen igen. Innan gryningen är det som allra kallast. Sedan letar sig solstrålarna blygt in, och försöker sakta värma upp en värld under uppvaknande. Wilma vaknar som en solstråle, och Vincent vaknar lika hungrig som alltid. Manuel har känt sig lika frusen som jag under natten, men barnen klagar inte. Efter en kastrull med gröt till frukost packar vi ihop och fortsätter våran vandring. Men då dröjer det inte länge innan första utbrottet kommer. Barnen hade ingen större lust att vandra idag igen, och Wilma är vrålhungrig. Den tjejen har en enorm förbränning och kräver mycket mat ofta! Vi lyckas ta oss till Sörsjön, och där stannar vi och kokar lunch, samt fikar. Under tiden hittar barnen ett gammalt fallet träd som verkar vara världens bästa lekplats. Energin är det inget fel på, det är bara det att det att det kan vara tråkigt att gå framåt, som de vuxna gör!

Eftersom barnen inte är jättesugna på att vandra idag, så bestämmer vi\par oss för att stanna vid nästa sjö, och slå läger där. Vi går igenom den vackraste av granskogar, med mossbeklädd mark, som mjukaste gröna sammet. Solen letar sig ner mellan träden på vissa ställen och lyfter upp magin i denna trollens och sagornas skog. Jag suger in kraften och energin från hundratals år gammal skog i varje andetag jag tar.
Vi når Stora Långevatten. En liten fördämning med forsande vatten ger oss tillfälle att fylla på våra flaskor med gott dricksvatten. I ena änden av sjön finns också ett vindskydd som är vackert beläget i solen. Men det är i dåligt skick, så vi fäller upp vårat gamla kära Haglöfstält alldeles intill. Efter en kaffetår vill jag naturligtvis provsova om tältet sitter bra. Under min middagslur går Manuel och barnen och fiskar.

Efter en liten stund går jag och barnen ner till vattnet och badar. En perfekt liten badplats ligger i anslutning till vindskyddet. Jag tvättar av mig med tvål. Barnen springer lyckligt och plaskar. Vi tillbringar en skön stund i solen. Omedvetna om tiden. Omedvetna om allt annat än här och nu.
En liten abborre var all fångst vi fick. Men jag förstår fiskarna. När man hör alla barnaskrik och allt plaskande i det annars så stilla och blanka vattnet, så gör man nog bäst i att vara försiktig om man är fisk. Vi bakar bröd denna kväll också. Mättande och gott. Barnen lever rövare tills de stupar sent på kvällstimmarna. Efter en underbar dag sover man gott i sin sovsäck. I tältet är det lättare att hålla värmen. Wilmas stövlar var sjöblöta. Jag lade dom att torka upp intill elden på en sten. Lite för nära bara. Plötsligt skriker Manuel till att det brinner i stöveln! Skosulan har smält och stöveln blivit deformerad. Typiskt också!

Ett tält skyddar mot regn, vind och mygg. Men när gryningsljuset strålat över skog och sjö under morgonens timmar, så vaknar man plötsligt av värmen och kippar efter andan. Man letar sig fram till dragkedjan, drar undan det tygstycke som skyddar en från omvärlden och man möter en häpnadsväckande och glittrande sjö. Som om Gud hade slängt ut en näve diamanter mitt i Svartedalens skogar. Den lockar och pockar, och vetskapen att vi är helt ensamma om just denna stunden gör att jag klär av mig för ett naket morgondopp. Förföriskt, men också kallt och uppfriskande.
Vi gör oss ingen brådska denna strålande dag. Vi har visserligen beslutat oss för att vandra hela vägen tillbaka hem, men vi stannar en stund och laddar batterierna. Barnen får några extra koppar med välling. Så börjar vi den långa vandringen tillbaka till Björkdalen. Vi har sparat många chokladkakor till denna färd och det kommer väl till pass.

Vi anpassar vandringen efter barnen och stannar när vi behöver. Några utbrott fick vi genomlida, men jag måste säga att barnen varit strålande duktiga ändå. Och Wilma som fick gå i en helt deformerad sko, gjorde det med bravur. Lycklig gick hon och plockade de vackraste blommor som finns - maskrosbollar! Stärkt till kropp och själ återvänder man hem till vardagen. Moder Jord och dess skogar har delat med sig av sitt lugn, sin styrka och kraft. Det räcker nog ett tag till. Men snart måste vi tillbaka ut. Ut i naturen och ladda batterierna. Nästa gång kanske vi tar kanoten, och ser världen ifrån vattnet.
  Elinca André 2006

elinca@expeditionandre.se